Han har köpt ett personligt kort.
Hon har rätt att köpa ett likadant personligt kort.
Det personliga kortet är ett rabatterat kort. Att det kostar mindre är anledningen till att det är personligt. Man måste kunna bevisa att man får nyttja rabatten.
De vill att jag ska byta, så att hans personliga kort ska kunna användas som personligt kort av henne istället.
De förstår inte alls när jag, slutligen, skiter i att hinta, och rent ut säger att “om det skulle vara ok så skulle alla klumpa ihop sig 30 och 30 och dela på ett kort, och vi skulle inte göra annat här än att byta identitet på de personliga korten var och varannan timme”.
Jag försöker ge dem en liknelse: “Om du har rätt att skaffa dig ett pass, och han redan har ett pass utställt på sig, då går det inte att komma in och säga att man vill byta identitet i passet så att den ändras från hans identitet till en helt annan persons identitet.”
Hon tycker att det är en dum liknelse, “det har ju inget med deras kort att göra – hon har ju de korten som behövs för att bevisa att hon får åka på ett likadant kort som han har, varför kan jag inte bara byta identitet på hans kort för?”
…för att det är ett personligt kort, svarar jag.
(ett av deras argument för att de skulle få byta var att de inte hittat någon information om att det inte gick) Med tanke på att hela argumentationen hölls på engelska fick jag god lust att häva ur mig att “i Sverige behöver vi inte skriva ut saker som är självklara för den stora massan, vi anses kunna tänka själva” …men jag var inte riktigt säker på deras ursprung (och ville inte riktigt sjunka fullt så lågt heller).
Det hela “slutade” (?) med att min kollega gav dem en “Frågor? Synpunkter? Klagomål?”-lapp …för “de skulle minsann gå vidare med det här”.
*stor suck*
