Jag vet inte, men om jag ber någon skriva sin namnunderskrift på ett kontokortskvitto så förväntar jag mig att det de skriver ska åtminstone påminna om den namnunderskrift de har på sin legitimation.
Skriver de något slags “signatur”, som inte tillnärmelsevis liknar det som återfinns på legitimationen, brukar jag be personen ifråga att skriva om, och då “något som liknar det som finns på legitimationen”.
Detta brukar inte alstra alltför stora protester (de flesta är oftast medvetna både om att deras namnunderskrift med tiden bytt utseende och vikten av en överensstämmande namnunderskrift), men i det här fallet fick jag …tjaa, ska jag säga “ironiska protester”?
Långdragna sådana…
:-|
Se’n var det killen (nej, det var definitivt ingen man ["no guts, no glory - no brain, same story" ...gäller förvisso inte bara "den manliga halvan av släktet"]) som kom in, ville köpa en remsa och la’ fram en tusenlapp (remsan kostar 160 kr).
Jag undrade om han möjligen hade något mindre, eller kunde betala med kontokort.
Hans enda svar på det var (nå’t i stil med) “nej, och jag har bara företagskort, dessutom vill jag split:a den där tusenlappen”.
Jag riktigt kände hur han tyckte att det var vår förbannade skyldighet att kunna växla hans tusenlapp (“egentligen hade han inte ens behövt köpa något”).
Hade vi därefter inte växel till efterkommande kunder så var det ju ändå inte hans problem…
(Observera att “Har du något mindre?” inte behöver betyda “Har du jämna pengar?”, eller ens “Har du inte 200 kr?” – ibland kan (erbjudandet om) en kompletterande tia räcka fint …den här killen tittade inte ens i sin plånbok.)
(Vill du flasha med att du har pengar kanske taxi är mer passande som färdsätt?)
[Nej, man får inte ut 1000-kronorssedlar ur Bankomaten, de hämtas ut på banken. Där kan man be att få summan i mindre valörer. ...och skulle det av någon anledning inte gå, så antar jag att du talar om att du åtminstone försökte på banken, i en situation som den ovanstående.]
