Kom mig iväg på lite helgträning (samtliga pass är “prick-pass”).
Dock finns inga “ki-jympa”-pass, så det får bli ett vanligt “medel”-pass.
Insläpp.
Rejält hög ljudnivå.
Håller för öronen.
Jag är inte den enda.
Jympaledaren går runt och kollar ljudnivån, sänker lite-lite, och låter det sedan vara. Det är fortfarande väldigt högt.
Jag går fram och ber honom sänka ytterligare lite.
Han hänvisar till att “örat” (en tavla som visuellt anger ljudnivån) är på “grönt”.
En annan kvinna som också håller för öronen ber honom också att sänka.
Jag överväger huruvida jag skulle hinna till ett annat pass, som börjar 30′ senare. “På andra sidan sta’n.”
(Alt. gå och hämta mina öronproppar.)
Efter lite lönlöst argumenterande (“Man behöver inte ha på ‘max. tillåtna’, om väldigt många tycker att det kunde vara lite lägre.” “Men det är ju tillåtet?”) går jag tillbaks ut på golvet, och frågar högt till övriga jympadeltagare “tycker ni att ljudnivån är lagom?, han hänvisar till ‘örat’…”. Ytterligare några håller med om att det är lite för högt fortfarande.
När passet sedan drar igång har han faktiskt sänkt ytterligare.
(Nästan så att det är på gränsen till att jag tycker det skulle kunna vara lite högre.
Ljudet är dock mixat så att det blir aningens högre efter ett tag.)
Ok. Det beror mycket på vilket slags musik det är, för att jag ska tycka att det är “för högt”.
Naturligtvis är det mer ok med “högt” om det är musik jag själv föredrar.
De “ki-jympa”-pass jag deltagit i har haft “lite blandad rockmusik”, medan “medel”-passen rent generellt har en högre andel “schlager”.
Jag är inte speciellt förtjust i schlager.
Alls.
Efter passet går jag och inhandlar ett par nya träningsskor.
Mina gamla har hängt med sedan …1990-talet?
Visserligen sent 1990-tal – men ändå…
(Brasklapp: jag är inte nå’t vidare bra på att träna, så de har hållit förvånansvärt bra under den här tiden.)
När jag som bäst får hjälp att hitta rätt skor ringer mamma.
“De är på väg nu.”
*suckar lite*
Planen var att de skulle lämna lite saker till mig.
När jag kommit hem.
Om jag kommit hem.
Planen var att de skulle ringa. Innan de åkte.
För att få reda på var jag befann mig.
Så att jag skulle ha tid att transportera hem mig till att de dök upp.
Jag meddelar att jag ringer när jag är klar med skoprovandet.
En gammal halvbekant dyker upp i skoaffär’n.
Tafatt slash Stressad stämning infinner sig.
( möta päronen / försöka vara social )
På bussen på väg hem ringer jag mamma igen.
Stämmer träff halvvägs, ist.f. hemma.
(Jag håller med syrran om att päronen kanske inte alltid tänker på att vi barn kanske har annat för oss också… )
