*bläh*

[I'm running out of headers.]

Aftena löper amok igen.

Bäbissnön föll över sta’n, och i kväll var det dags för andra laddningen Methotrexate.
Jag har suttit och stämplat i dryga tre timmar, delvis med vänster hand “för att det föll sig så”.

Vänsterknä’t är tjurigt.
Vänster handled behöver smörjas.

Jag har svårt att äta, för munnen fylls med småsår.

Life is no fun.

 
Får se hur det artar sig.
Fick intrycket att allt var på väg att bli bättre, om än så sakteliga.
Vädret gör väl iofs fortfarande sitt till.

Kanske ska jag nyttja det nyuthämtade passet på varmare breddgrader.

Läkarkontakt telefonledes kommande tisdag: Får se hur det känns då.

*hm?*

Jag räknar min DK-kassa, och ska snart bli avlöst.
Skylten är uppe, och grinden uppställd. De flesta vet vad som gäller och passerar, någon enstaka stannar och läser på skylten men går sedan igenom.

Det knackar på rutan. Utanför står en ung tjej: “Kan du öppna?” Jag stirrar frågande på henne.
“Jag orkar inte ta ut kortet”, fortsätter hon. Hon har ett terminskort synligt i plånboken.
Jag säger att hon får dra sitt kort i automaten, eller passera för egen maskin – och kan hon inte läsa? Nu kommer ett äldre par: “Det är ju bara att gå!”

Jag förstod aldrig om hon förstod vad det var hon bad om…