… but no, that’s not what you do (there are procedures).

Det är inte så här jag hade tänkt mig “40+”-livet.

Finmotorik som ger med sig.
Att fortfarande inte riktigt veta “vad jag vill bli”.
Att – faktiskt – vilja saker som kroppen på alldeles egen hand sätter upp begränsningar för att kunna realisera.

Vädret i Cabo Verde är dock till skillnad från här i Sverige mer som det ska vid den här tiden på året: dryga +25°C, viss blåst (uppemot närmare +30°C i lä), varierande molnighet.
Jag hade förväntat mig, om än sparsmakat, ett i alla fall vagt snötäcke – inte samma slags sega höstrusk som när jag for i ottan den första december.

Boa Vista består mest av sand, och två veckor var lite i mesta laget på ett och samma ställe (“all inclusive” i all ära, men även ett större utbud blir tjatigt i längden; med en mil in till närmsta (små)stad är dock “all inclusive” det bästa alternativet), men på det stora hela har det varit skönt med värme och solljus. (Strumpor kändes väldigt konstigt, efter sandaler och barfota sandstrandspromenader.)

På måndag morgon förväntas jag ha ställt tillbaks dygnsrytmen till GMT+1 (från GMT-1). Om inte lär det väl bli påringning från jobbet.
Jag saknar redan den på begäran – och av någon annan – tillredda frukostomeletten.

Fötter, knän, (höfter som var ok just där och då, men som strejkade igen på vägen hem efter att ha lallat runt ute ett tag), aningens rygg, axlar, armbågar, händer och fingrar.
(Typ alla leder, m.a.o..)

Innan jag skulle gå nämnde jag att händerna inte riktigt beter sig som de ska – som om de som bäst fortfarande bara fungerar till 98%.
Fick repliken från doktorn att det ju är därför jag är där.

Väl hemma (vid 19) börjar jag kolla vad det står på röntgenremissen – det var ett år se’n sist, och händer och fötter ska röntgas igen.

Önskad undersökning: Rtg händer+fötter
Diagnos/fråga: Usurer? Periartikulär urkalkning?
Anamnes, status: Svagt förhöjd anti-CCP + tendopatier + enst palpömma fingerleder + diskret svullnad hö handled. Klin lågaktiv.

Inget spritt språngande. Inget allvarligt.
… men ändå …

Utåt finns det en 40-plus:are som morrar, men i övrigt anstränger sig för att bete sig “vuxet”.

Inuti finns en ganska så ilsken tjej som vill hoppa runt och riva sönder blodprovtagnings- och röntgenremisser i små, små bitar.

Så: Kunde vi kanske få se en (eller än hellre: flera, olika) test(er) där köttskribenten sällskapas av, säg, en vegan (nej, inte en vegetarian – komejeriproduktindränkta undanflykter är alltför vanligen förekommande), en multiallergiker och en av religiösa skäl matselektiv?
Gärna samtidigt, men parkonstellationer (med äter-i-princip-uteslutande-kött-ätaren) uppskattas naturligtvis, och helst besök på ställen som annars är kända som köttkrogar.

(Jag läste precis Metro:s (Stockholm) helgbilaga Wkd, 2011-11-11, som naturligtvis innehöll ytterligare en i raden av kött-krogrecensioner.)

jag: “Håll kortet still över läsaren.”

kunden: “Ja, jag vet.” (fortsätter att veva med kortet, precis som tidigare)

Orsak: fysiskt medicinska skäl.
Reumatiker.

… vore skönt om det kunde stanna vid det – reumatiker på arbetstid – men nej då, här stapplas det runt hemma i lägenheten …

Ringde förresten i måndags och beställde telefontid hos läkaren, och blev uppringd igår (fredag).

Talade om att jag ville gå tillbaks till Methotrexat, fast i tablettform (fast använda upp de två sprutor jag har, först), då kroppen tagit till sig hösten för fulla muggar.

Vaknade häromveckan på rygg med ryggont. Jag har tidigare bara haft den sortens ryggont när jag råkat vakna på mage.
Höger fotled (nytt) är bråkig, och knäna, höfterna, och armbågarna och axlarna. Fötterna.

… jag har helt enkelt för ont för att det ska kännas bekvämt.
Anledningen till att jag bad att få sluta med Methotrexat var ju för att jag var osäker på om det överhuvudtaget hade någon verkan, och i kombination med höstens intåg är jag inte helt säker på vilken inverkan det hade men … jag kan lika gärna börja med det igen. Hjälper det så hjälper det.

Ska jag senare byta till Arava (som inte lät så där jättekul, men … ) så ska jag ha två veckors uppehåll från Methotrexatet – men det blir en senare fråga.

När jag stämplat kollar jag på klockan – jag har inte haft några stämpelkunder på ett tag, om än andra luck-kunder – samtidigt som jag släpper in kunden, och ser att jag missat att ställa fram stämpeln.
Jag hojtar direkt i mikrofonen att det är en gammal tid.

Jag vet inte om de överhuvudtaget hör att jag försöker säga något, men i rulltrappan upp till plattformen (och först då) vänder sig den ena mot spärrkuren. Jag visar stämpeln och försöker visa att de kan komma ner och få en mer korrekt tid.
Nu hör jag tåget vara på väg in.

Jag ser hur de står däruppe och pratar.
Efter lite dividerande kommer kort-kunden ner.
- “Du LURAS!”

Jag försöker berätta om hur jag direkt sett hur stämpeltiden varit fel, och att jag omedelbart försökt tala om det men att de inte (hört?) (min outtalade gissning: brytt sig?).

Jag korrigerar tiden, men ser hur kunden är helt övertygad om att jag tydligen har något att vinna på att “lura” kunder genom att ha fel stämpeltid … och: “Nu missade vi ett tåg!”.
De såg inte ut att ha speciellt bråttom in i biljetthallen, eller för den delen upp för trappen, och jag tolkade det inte som att de planerat att åka med just det tåget.

Skulle de göra ett längre ärende hade tiden fungerat som den var – så gammal var den inte (den var inställd på 13:00, och klockan var 13:14/13:15; korrigerade stämpeltiden blev 13:30), men vill de göra returresan på samma stämpeltid var det nog lite stressigt.

spola förbi arbetsdagen

Promenad till kusin: uppförsbacke, och sedan fyra trappor upp.
Sedan fyra trappor ner igen, handla lite, promenad hem igen, och avstickare för att handla mat.
På väg mot porten slår det mig att jag har det där raska tempot “från förr” – och att kroppen faktiskt, “peppar, peppar”, känns ganska bra!

… sedan (efter middagen) somnar jag, sittandes på en stol i köket.

… och nu, liggandes i sängen, känner jag av axeln (axlarna), och högerhöften/-jumsken.

*jaja* Det gäller att ta vara på de tillfällen som ges.