…den där du-ska-kunna-växla-min-femhundring-tanten, förresten…
När stoppet pågått ett tag kommer det ner folk och vill få sina kuponger åter (i och med att de inte kan åka som de tänkt sig). Inget som helst problem, så länge de fått dem stämplade av mig (damen som fått sin biljett stämplad “till Mörby” på Lidingöbanan verkade inte alls ha förstått det där med att det faktiskt kostar även på Lidingöbanan – och att hennes två kuponger faktiskt var minimitaxan).
Ska de ta någon annan buss istället behöver de dock inte få biljetterna återstämplade, utan kan använda dem på bussen istället.
Jag står och assisterar en klunga kunder med alternativa färdvägar, och har gett några andra kupongerna åter, då tanten kommer ner igen.
Hon går inte ut genom spärrarna, utan sträcker sig över spärrpinnen och he’r in remsan hos mig (kommunikation verkar inte riktigt vara hennes grej).
Jag frågar om hon vill ha kupongerna åter, varpå hon fräser nå’t i stil med “jamendetärvälklart”. (Notera att hon fortfarande står innanför spärrlinjen. Jag förstår alltså inte riktigt vad hon vill – om hon tänkt gå upp igen, om hon vill ha information om stoppet, om hon vill ha hjälp med alternativa färdvägar, eller överhuvudtaget vad hon menar med att avbryta mitt i min konversation med de andra – synnerligen synliga, och uppenbart “inte mina kompisar som råkat komma förbi för en pratstund” – trafikanterna.)
Det hela slutar i vart fall med att hon blir förbannad då jag inte kan läsa hennes tankar, tar (den oåterstämplade) remsan och går ut ur biljetthallen.
Så här i efterhand funderar jag lite över om det nog faktiskt kanske var nå’t allvarligt fel på henne (d.v.s. inte bara lite runt-lunch-låg-i-blodsockret)…
Leave a Reply