Jag är vegetarian (och laktosintolerant – vilket i praktiken innebär att jag mestadels äter ovo-vegetariskt) sedan ett antal år tillbaks.
Jag är även en dålig utlandsresenär. “Dålig” som i “kommer mig inte iväg” (och antagligen en ganska stor portion “jag tror jag trivs bra där jag är”).
Nu funderar jag på att göra nå’t åt det senare, och då jag är av övertygelsen att man åker “någon annanstans” för att uppleva saker som skiljer sig från hur det är “hemma” har jag börjat fundera på det här med maten; mat är viktigt för ens fortlevnad, och en viktig del i “helhetsupplevelsen” – både hemma och borta.
Som det är nu lutar jag mot att (fortsätta) vara vegetarian på hemmaplan, men övergå till att vara “allätare på bortaplan”.
Kruxet är mest att jag inte riktigt förstår varför: Jag har inte direkt saknat kött – men väl “enkelheten att få tag på köttbaserad föda”.
Det framtida eventuella resmålet har dessutom, vad jag vet, en viss tradition med vegetarisk kost.
Nåväl.
I dagsläget är det faktiskt en “resa utanför Sverige” inplanerad. Förvisso till ett rejält “turistvant” ställe, men något annat (än “inte helt turistovana” ställen) har iofs inte funnits i planerna. Mer avlägset än det nu inplanerade, dock.
Matkulturen på den närliggande resan påminner dock om den svenska – kött-, och troligen fisk-, baserad – så jag gissar att det nog blir läge att ta ställning redan där.
Tar gärna emot synpunkter från andra som varit (eller för den delen inte varit) i samma “matsituation”!
Leave a Reply