Hej. Jag har återbesök hos läkaren imorgon, och jag är lite nervös¹, och när jag är nervös blir jag stressad², och när jag stressar får jag ont.
Tjena.
¹ Antingen så får jag någon ny medicin att testa, eller så ska jag fortsätta med de värktabletter jag har nu (smärtlindrande och inflammationshämmande).
² Det finns en anledning till varför jag gått och lagt mig så sent de senaste dagarna (och varför jag fortfarande inte har gått och lagt mig nu).
I’m adopted from an East Asian country, to a non-Asian country. I was 16 months at the time. Months.
Something I really dislike is being asked “Where do you come from?” – usually totally out of context, as in “no smalltalk – this is the first question asked”, and especially when it’s not even preceded by an initial “Hi!” (yes, this has happened to me – more than once).
(If the person asking is adopted as well, or seems to origin from a non-western country themselves, the question is less (but only less) out of context.)
I can understand when people that actually are raised in that part of the world tries to speak with me in their language, as it is quite common with immigrant parents passing their language on to their children, but when non-east asian people mangles words (e.g. compare the English phrase “How are you?” with mangled-together English words “How? Err you!”) … and, as above, usually without asking whether I possibly may understand them or not. (I have studied some east asian languages (as an adult), and usually can make out what they’re trying to say, but it’s still rude.)
I also tend to smile a lot, and my (non-biological) parents taught me to be nice to people.
“People from asia are always so nice!”
Uhm, because that’s a genetical trait?
(If you don’t understand that last part: look up exoticism, and reverse racism.)
… and then I couldn’t stop my brain from trying to do the following …
(please note: this doesn’t start with a “Hey”)
I just met you, and this is crazy
but “where do you come from?”, so tell me, tell me!
and all the folks from, y’know, your country
are always sooo nice, so tell me, tell me!
On reddit, someone asked What is a question you hate being asked?.
svensk s. -en -ar
En i grunden nyfiken öppensinnad person med stark känsla för rättvisa.
Den som inte till minst 50% stämmer in på den beskrivningen kan under press bli våldsam i sin vilja att dölja sin icke-svenskhet.
(Ok, det som fick mig att skriva det här inlägget eftersökte förvisso en definition för adjektivet, men, men … )
“Tack”, kroppen, för att det på intet sätt lönade sig att gå och lägga sig innan 23 (somnade innan 22:40) … jag kom inte upp innan 09 för det (hade ställt klockan på 07) – och när jag väl klev upp (strax efter 09:15) hade jag ändå ont i hälarna-upp-mot-vaderna, ryggen, armbågarna, knäna, händerna, axlarna, …
… det här med att “försöka få nå’t gjort” är tydligen inte min lott.
When I was 20-21 and “underweight” (nothing serious, really – just my body height and body weight not yet being in sync with each other), I bought a ring.
By some reason I got one in a size a little bit too big, and a year and a half later I got it adjusted.
Now, 20+ years later, it no longer fits me (unless my finger is really cold), and I regret that I got it adjusted (for an extra cost, too!).
Maybe I should just keep the old one as a memory, and simply get myself another ring if I really want to wear one?
So.
I’m keeping my account, will visit more than occasionally, and may sometimes comment on and/or “Like” things.
But I think I’ll pause on posting stuff (texts/statuses and/or pictures of my own).
(As ususal, I may change my mind later on.)
I’ll continue to post stuff on Twitter, on Google+, and over here.
I just grew tired of the escalating “I can’t imagine how it is being someone else, but from my privileged point of view … ” wars (even if most of my Facebook friends are on the understanding team). Amongst other things.
Now: Should I keep my previous things (statuses and/or pictures) posted on Facebook, or should I remove them?
Can’t decide.
Borde jag gå och bli köttis igen?
Det finns några maträtter jag är lite sugen på att prova “bara för att”, som inte är vegetariska och som inte går att / ska göras i vegetarisk variant (och jag menar inte saker i stil med utrotningshotat valkött, som – om jag minns rätt – i huvudsak serveras till turister “som vill passa på att smaka”).
Som t.ex. Pekinganka. “På plats”.
Samtidigt så kan jag inte mer än konstatera att jag trots beslutet inför årets semester (och velandet inför förra årets semester) att inte ta hänsyn till om maten var vegetarisk eller inte, utan prova om jag var sugen, i princip* bara åt vegetariskt.
*Enda undantaget var att jag aldrig ifrågasatte kryddningen (där jag var är det vanligt att krydda med animaliska salta ingredienser istället för “vanligt” salt).
En anledning till att jag “ändå” undvek i huvudsak animaliska rätter var i och för sig att jag var osäker på hur min mage skulle bete sig efter närmare ett decennium med på sin höjd fiskbuljong (i t.ex. enstaka miso-soppor, serverade på sushirestauranger – det tog ett tag innan jag fick veta att merparten har fiskbuljong i soppan – det har dock hänt att jag aktivt valt att dricka den erbjudna misosoppan, och inte frågat om det är fiskbuljong i) – å andra sidan har jag råkat äta (en halv tugga) kött ganska nyligen och det gick bra.
Å tredje sidan är det skillnad på att äta en halv tugga och en hel portion – för att inte tala om att äta mat som du vet är tillagad “med svenska hälsovårdsmyndigheters goda minne” kontra gatustånd långt bort från svenska hälsovårdsmyndigheters vakande öga (samtidigt som jag inte direkt tror att det hade varit någon risk att äta på de turistorter jag bevistade).
Kanske borde jag äta vegetariskt “hemma” (i betydelsen “där jag själv kan välja”), och “det som bjuds” när det handlar om “lyxproblem” (här i Sverige kan jag ju välja, men på många ställen kan du ses som bortskämd om du ratar mat)?
… och när det kommer till resor – oavsett ort – helt enkelt äta det jag är nyfiken på?
Gå över mer till att “äta i huvudsak vegetariskt”, istället för att “vara” vegetarian (som jag egentligen aldrig riktigt varit till 100% – jag är ovo-lakto-vegetarian)?
Jag har ju aldrig ätit vegetariskt “i första hand av hänsyn till djurhanteringen”, utan för att jag tyckt (och tycker) att idén att äta muskler är “en smula” motbjudande.
Vi får se. Värt att fundera över.
I have quite crappy handwriting (unless I make an effort), and I can’t really say it’s better when I’ve just not-really-woke-up.
This is what I jotted down a few weeks ago, when still in that half-dazed state: (transcription below)
I had been working late, but still tried to get home and in bed reasonably early, when I discovered a man sitting in a corner of the office. He seemed rather disoriented, and the buses had stopped running, so … in the end, I brought him home.
I failed getting to bed early – didn’t sleep until 03 o’clock.
The morning after, I had forgot about him, and was slightly startled when I found him sitting in my living room sofa, on the edge of the corner.
He still looked rather disoriented, but I tried to get him join me for breakfast.
He didn’t really want anything special, but he did actually speak now – he had found some left over popcorns in a bowl on my living room table – and with a surprised tone uttered “Brains?!”
… I had dragged home a disoriented office zombie.
Allt är ok.
Jag är helt enkelt “lite ung”.
Med tiden minskar antalet bröstkörtlar (eller nå’t i den stilen), men såsom varande hyfsat ung ligger de fortfarande tätt (eller nå’t i den stilen) och det gör att det är svårt att se.
Då besöket för två veckor sedan var mitt första besök hade de heller inga andra bilder att jämföra med, vilket ledde till ett återbesök.
Kompletterande bilder togs, följt av ultraljud.
Totalt tog det c:a en halvtimme, och jag fick med mig ett “friskbrev“.
… så: allt är ok.
(Men jag är fortfarande väldigt glad att jag bokade om tiden så jag “bara” behövde vara orolig i två dagar, istället för två veckor.)
I’m somewhat terrified of what tomorrow may bring.
Either, everything’s all right. Then all is well.
Or, it’s not.
If I’d went the first time around (18 months ago; when it didn’t fit into my work schedule, and on top of that cost – not that much, really, but not-eligible-for-“Frikort”) … had this happened then instead?
Or is it something from that last medication?
I had almost forgot about it, then I happened to mention it for my sister … and then my parents sent an SMS (less than half an hour ago).
Now I’m worrying again.
:-|
web pages 